Fackföreningar i Hawaii

Politik intresserar mig ganska mycket men jag försöker hålla bloggen fri från det. Ibland känner jag dock för att göra undantag och nu har det att göra med min irritation med fackföreningar. Först måste jag säga att jag är inte direkt någon fackföreningshatare. Dom har bidragit till att skapa bra arbetsvillkor och jämställdighet. Men det var förr i tiden. Nu har arbetslagarna hunnit ikapp och det är mer en fråga om överlevnad för fackföreningar. Ett maktspel helt enkelt.

När man tar sig an ett fackanslutet jobb i USA så har man inget val. Man måste gå med i facket om man vill ha det jobbet man sökt och måste betala fackavgiften varje månad.

Jag har varit med i två fackföreningar här i USA och båda gångerna har jag haft bedrövande erfarenheter. Första gången så jobbade jag för ett tandförsäkringsbolag som började gå utför. Företaget ville att facket skulle släppa lite på deras villkor och anpassa sig till marknaden, vilket skulle betyda att det anställda inte skulle få automatisk lönehöjning varje år och att sjukförsäkringen inte skulle vara gratis. Vem som helst med sunt förnuft förstår att en sådan modell inte är hållbar i längden. Hur många företag erbjuder gratis sjukförsäkring och automatisk lönehöjning varje år – oberoende på hur du presterar? I vilket fall så ville inte facket släppa på deras makt och vägrade förhandla fram en kompromiss. Vad tror ni resultatet blev? Jo, företaget sa upp alla fackanställda. Så var det med det. Facket ville hellre behålla sin makt än att värna om de anställda de egentligen skulle representera.

Den andra erfarenheten med en fackförening är helt annorlunda från den första. Nytt jobb, ny fackförening. När ekonomin gick åt skogen 2008 så började arbetsgivaren förhandla med facket, vilket är förståeligt. Det är också förståeligt att jag tog en 5% lönesänkning i två år för att hjälpa arbetsgivaren komma tillbaka på fötterna. Men sen fortsatte det bara…..lönesänkning, höjd sjukförsäkringsavgift, etc. Facket gjorde inte ett piss fastän varje medlem betalade in $50 varje månad. Fackbossen’s lön gick dessutom upp medans vår andras gick ner. Varför är det någon mening att vara med i facket överhuvudtaget då?

Det kan låta att jag bara vill klaga på facket, men det är mer än så. Jag tycker inte dom behövs längre. Arbetslagarna är så pass moderna nu att fackföreningar behövs inte längre:

1) Varför ska jag betala $50 till facket varje månad då jag inte får ut något av det? Lönen är inte bättre, förmånerna är inte bättre. Vad är då nyttan?

2) Fackföreningar behövdes förr i tiden då det inte fanns några arbetslagar. Nu finns det bra och progressiva arbetslagar. Fackföreningar behövs inte längre.

3) Det pågår maktspel och mygel i fackföreningar. T ex, en fackmedlem som alltid stöder facket blev belönad med en resa till New York för att gå på en utbildning som även erbjöds lokalt. Den resan betalades av fackmedlemmarnas avgifter, alltså min införtjänade lön.

4) Fackföreningar bidrar till lathet och misskötsel eftersom lönen är baserad på rang. Vare sig du gör bra ifrån dig eller inte så får du fortfarande betalt.

Tyvärr kan man oftast inte lämna en fackförening utan att lämna sitt jobb. Gillar man jobbet och vill stanna kvar så måste man tyvärr utstå facket. Därför måste man antingen lämna i grupp eller starta en proteströrelse.

Mahalo för ordet! 🙂 Starta eget är nyckeln till facklöshet.